Nåja, resan.. Det var en riktigt schysst resa kan jag säga. Vi började resan på söndagen den 16e april. Vi startade ganska tidigt för att haså lite trafik som möjligt. Det tar naturligtvis lite längre tid än vad vi planerade att fixa alla dom sista sakerna, men vi kom väl iväg vid 9 tror jag. Det blev inte den bästa starten... När vi stannade på McDonalds för att köpa brunch så lyckades jag få fel på mer eller mindre alla sakerna jag beställde.. Ingen gaffel att äta med, kaffe istället för te, korv istället för bacon, osv.. Tyvärr hade vi redan börjat köra igen innan jag upptäckte alla felen, men det gick väl att äta ändå. Efter det lilla missödet så tog vi oss till Tauranga. Det är en typisk liten standstad som har allt som en standstad ska ha. En strand till exempel. Även alla affärer och caféer utefter standen, en strandpromenad osv. Det såg nästan ut som i Baywatch här och var. Det fanns även en stor kulle som vi gick upp på. Det var ganska ballt där uppe. Man kunde se ganska långt åt alla håll, och det var en bra träning inför de senare vandringarna vi skulle göra.
Vi stannade inte så många timmar i den staden.. Efter vandringen så tog vi oss där ifrån ganska fort. Istället fortsatte vi öster ut mot Rotoroa. På vägen stannade vi och tittade på "världens största kiwifrukt". En stor stålkonstruktion som det nästan gjorde ont i ögonen att titta på, så ful var den.
Efter det så styrde vi mot vår camping. Iaf försökte vi, men eftersom den inte var utmärkt på kartan så tog det ett tag att hitta den. Det var en trevlig camping precis bredvid en fin sjö.
Måndagen startades med att gå upp till toppen av Rainbow Mountin. Ynka 200 meter högt var det, så det gick ganska fort. Jag och Martin tog hela vår packning på oss för att få känna hur det skulle kännas lite senare på resan. Hela Rotoroaområdet är ganska aktiv när det gäller vulkaner och sånt, så det kom ånga ur marken och alla floder och sjöar är uppvärmda. Detta utnyttjade vi flitigt när vi skulle tvätta oss.
Efter vår lilla vandring så åkte vi runt till lite andra ställen i området. Där gjorde vi misstaget att åka till The Buried Village.. Det var precis som det låter den begravd by, så hur kul kan det va?
Det bästa dom hade var ett vattenfall på 18 meter. Efter detta så lämnade vi Rotoroa och åkte mer öster ut, faktiskt så långt österut man kan komma på Nya Zeeland. East Cape är den östligaste punken på NZ, och det var dit vi skulle. Vi kom fram ganska sent på kvällen, 22-23 kanske. Vägarna dit ut var inte de bästa, så det tog längre tid än planerat att åka dit. Vi gjorde inte så mycket mer än att äta en sen middag och sen lägga oss.
Som planerat gick vi upp vid 0500 på tisdagen för att ta oss upp på en stor kulle som låg precis vid vattnet. Det tog kanske 15 minuter att traska upp till den lilla fyren som låg högst upp. Det var fortfarande ganska mörkt när vi kom upp, men efter kanske 20-25 minuter så kunde man skymta solen vid horisonten. Det var utan tvekan en av de bästa soluppgångarna jag har sett.
Det kom en liten regnskur som passerade oss ganska fort, men den bidrog till en ganska ball regnbåge när man blickade in över land. När solen hade gått upp tog vi oss ner till en av de stora sandstränderna nedanför och badade ett tag.
Efter detta satte vi oss i bilen och påbörjade vad som skulle bli vår längsta bilfärd på hela resan. Efter ca. 4 timmar tog vi en liten paus vid Nya Zeelands längsta pir. 700 meter ut i vattnet gick den. Den var inte så bred, bara 8 meter kanske. Tyvärr var den stängd, så vi kunde inte gå ut på den. Istället satte vi oss i bilen igen och körde i ytterligare 4 timmar. Vi stannade lite fort i Napier för att dricka lite kaffe och sträcka på benen. Sen satte vi oss i bilen igen och körde 3 timmar till. Den sista timmen var på en grusväg rakt ut i skogen. När vi först tittade på kartan så var vi lite skeptiska mot denna väg, eftersom den bara var streckad på kartan. De enda alternativen var att åka runt hela området, dvs 10 mil extra, så vi chansade och tog grusvägen. Det visade sig vara ett ganska bra beslut. Det var förvisso en grusväg, men det var en bra och fin grusväg som det faktiskt gick att köra ganska fort på. Dessutom fanns det en campingplats på mitten av vägen. När vi äntligen kom fram till campingen så hade det redan varit mörkt i flera timmar. Det enda vi såg av platsen var att det var en stor tom gräsplätt mitt ute i ingenstans. Det var tät skog flera mil i varje rikting, så det var helt tyst och stilla. Campingen låg som i en dal, så det var stora skogtäckta kullar runt omkring oss, så det var helt vindstilla. Endast en flod i närheten bröt tystnaden.
Onsdagen var en ganska lugn dag. Det enda vi gjorde när vi vaknade var att åka ca 4 mil till Tongariro National Park. På vägen åkte vi förbi Taupo och käkade på BK, kollade lite i butiker och handlade det sista som vi behövde inför morgondagen. Den natten sov vi i Whakapapa Village, en populär skidort på vintrarna förr i tiden, som ligger vid foten av Mount Tongariro.
På torsdagen påbörjade vi vår vandring, The Tongariro Crossing. Det är ett 6timmarsspår om man bara går raka vägen igenom till andra sidan, men det gjorde ju inte vi. Vi hade full packning med oss eftersom vi skulle sova en natt i en vandringsstuga på berget. Vandringen började ganska skonsamt med att gå ca 3km på platt mark i mycket speciell natur.
Tongariro är även känt som Mordor i sagan om ringen, så det hela var som en stenöken nästan. Det enda som växte där var gult gräs och lite mossa på stenarna. Det var ganska varmt och skönt i solen, men så fort man kom i skuggan så var det minusgrader. Alla stenar hade frost och is på sig om de inte var i solen. Det första jobbiga momentet var att ta sig upp till den första platån. Ungefär 100 höjdmeter bland klippblock och stenar var enda vägen dit. Det var ganska jobbigt, man var nästan tvungen att klättra på en del ställen. Våra ryggsäckar gjorde ju inte saken lättare heller. När vi kom upp så satte vi oss och vilade ett tag innan vi började med nästa projekt, att ta oss upp på toppen av Mount Ngauruhoe (Mount Doom i sagan om ringen).
Att klättra upp på toppen var som att klättra upp för en 600 meter hög grushög med 30-40 graders lutning.. Storleken på gruset varierade från krusbär tilll basketbollar. För varje steg man tog så gled man tillbaks ett halvt. Då och då hörde man folk skrika "Stone!", och då fick man se upp. Eftersom gruset var så löst hände det att man trampade stenar i rullning. Dessa stannade inte förens de kom ner till den platta marken framför berget, så ibland kom det stenar stora som fotbollar rullandes i hög fart. Det tog ca 1:45 att ta sig upp till toppen. Väl där uppe så tog vi en ganska skön paus och drack lite vatten.
Man kunde se nästan hur långt som helst från toppen. Lång långt bort (~15 mil) kunde man se Mount Egmont sticka upp över molnen. Vägen ner från toppen gick betydligt snabbare. För varje steg man tog nu så kom man 3 steg, så vi var nere på ca 30 minuter. På vägen till stugan vi skulle sova i passerade vi The Red Crater, The Emerald Lakes och en stor sjö av något slag. Vi var ganska möra efter promenaden till toppen, så det tog ett tag att ta sig till stugan. Någon gång vid skymningen kom vi fram. Det var en old school stuga utan el eller värme. Förutom vi så var det kanske 12 andra där. De flesta var lite äldre hardcore vandrare.
Fredagsmorgonen ägnades åt att gå ner den sista biten från berget. Det tog ca 3 timmar att ta sig ner. Vi satt nere och väntade på bussen som skulle ta oss tillbaks och pratade igenom vår resa. Vi var alla ganska trötta på att sova i tält och inte duscha, så vi skippade vår resa till Mount Egmont och tog oss till Auckland istället. Planen var att vi skulle ta en paus i två dagar och sen fortsätta norrut på söndagen, men det sprack för det skulle bli ganska dåligt väder i början av veckan.
Så, det va nog hela resan... Efter resan så har det inte hänt något alls. Jag har spenderat så gott som all vaken tid till att skriva mina assignments... Nu är jag nästan klar med ett av dom , så jag ska väl börja på nästa nu...
